den så till sist kom, var det första slag, han slog, en stor seger.
Det är om »Mogens» och »Marie Grubbe», sär- skildt den sist nämda, jag vill tala först. Mogens är liksom förspelet till »Marie Grubbe». Samma problem är antydt, stilens färg, prakt och rytmik äro gemensamma för båda. Och dock äro alla Jacobsens mindre noveller, trots att hvar och en bär tydlig prägel af sin författare, i jämförelse med hans båda hufvudarbeten af mera underordnad betydelse. En skildring af Jacobsen blir därför hufvudsakligen en skildring af Marie Grubbe och Niels Lyhne. Det man häraf kan gissa sig till om författaren, blir en fråga, som må gömmas till sist.
Berättelsen om »Fru Marie Grubbe» är ett historiskt faktum, som kräfver sin förklaring, och det är denna förklaring, Jacobsen velat gifva. Det är ju tillräckligt att höra berättelsen om henne, som var gift med en fursteson, och som slutade som hustru åt den fattige Søren Ladefoged, för att spörsmålet skall väckas: hur är detta möjligt? Hvad har hon, som var hofvets prydnad, sin konungs gunstling och en furstes brud, hvad har hon måst genomgå, innan hon sjönk ända därhän? Hvar går vägen, som bär dit? På hvad sätt är en människa anlagd och hvilka stadier passerar den, som gått den vägen? Svaret blir en hypotes, denna hypotes är egentligen hela uppfattningen af Marie Grubbes karaktär, och huruvida hypotesen är riktig eller ej, afgöres, ifall denna Marie Grubbe, såsom Jacobsen skildrar henne, naturenligt skall komma att hamna där, hvarest den värkliga Marie Grubbe hamnade.
