nesker. — At man kunde mede en Helt, en virkelig Helt, møde ham ridende i store Færgestræde, saa vildt havde hun aldrig drømt. Livet saa pludseligt helt anderledes ud der var Andet till i Verden end det Dagligdags.» Och när hon sedan ser honom hemma hos fru Rigitze, när hon osedd af honom ser på honom, så som en kvinna kan låta sina ögon stråla mot sina drömmars hjälte, när hon tror sig obemärkt, och när han så blir varse blicken, som hvilar på honom och med en lättsinnig bonvivants djärfhet begagnar sig däraf för att kyssa henne, då fick hon för första gången denna förtryckta, bäfvande, lycksaliga känsla af att ej längre vara fri. Och när hon sedan hör honom ligga för döden — hans sjukdom var en följd af utsväfningar i förening med ansträngningar under försvaret af hufvudstaden — då fans det för henne blott ett. Hon måste se honom, måste tränga in till hans sjukbädd, endast och allenast för att se honom. Vi minnas den storartade teckningen af denna dödsbädd, den vilda, burleska kraften i skildringen, hånet, bespottelsen i samtalet med prästen, föraktet hos den döende libertinen, som viker för dödsångesten och tager sig luft i det förfärliga utbrottet, när den sjuke kastar sig på knä i sängen, bryter värjan i tu, håller stumparne upp i luften och ropar: Pardon Jesus. Strax efter kommer Marie in. Den sjuke ligger i feber och ångest efter den starka öfverretningen nyss förut. Han ber henne bedja. Ty det behöfves ord, många ord. Men i ett anfall af gamla tankar drar han henne till sig och sjunger en lättsinnig visa. Då vaknar den gamla sjuksköterskan, och
