vid hennes förskräckta tilltal tänker han åter på döden, han krymper samman af fruktan, och han ropar åt Marie att gå: »Vig bort Satan! ud! ud!» Och han slog kors på kors. Marie sprang förskräckt därifrån, och ett par timmar senare dog Ulrik Kristian.
Detta var ett nederlag för Marie Grubbe. Så hade hon ej tänkt sig en hjältes död. Hon hade tänkt sig, att han med klingande sporrar och högburet hufvud skulle rida in i det land, som döljer det stora obekanta. Hon var som bedöfvad at slaget, både af att han var död, och att han dött så. Det var den första illusionen, som brast, och det känner man starkast. Ej häller fans det något, som kunde förströ henne. Svensken låg ännu kvar utanför Köpenhamn, och alt lif, all rörelse voro som afstannade inom staden. Barnet gjorde, hvad hennes hjälte velat göra. Hon bad, hon gret, hon vakade. Hon fråssade i tanken på undret, på uppenbarelsen, på det öfversinliga. Hon flydde den värld, som hon tyckte bedragit henne, och sökte en annan, som kunde ersätta, hvad denna brutit.
Men det kom en annan tid. Belägringen upphäfdes. Det låg liksom i luften att vara glad, man andades ut öfver det långvariga tvånget, och Marie Grubbe kläddes i guld och siden för att upptagas i hofvets krets, bland dess nöjen. Nunneperioden var förbi.
Marie Grubbe blir nu gift med Ulrik Frederik Gyldenlöwe. Det är ett s. k. tillstäldt, godt parti, som Marie Grubbe tog emot, utan att hon älskade honom. Det var prakten och makten, som lockade,
