starkt sinligt begärande element, och ett, som fordrade något mer. Hon var aldrig utan sinlighet, hennes önskningar aldrig som Fausts af rent ideal natur. Hon var en kvinna, som trodde på kärleken och sökte den. Hon ville, säger hon, »at Livet skulde tage mig så starkt at jeg nedbøjedes eller opløftedes, saa der intet var Tankerum i mitt Sind for Andet end som det, der løftede mig op, eller det, som der bøjed mig ned; jeg vilde smelte ned i min Kummer eller brænde sammen med min Glæde.» Det var detta, hon glömde, när hon gifte sig med Ulrik Frederik och nöjde sig med hvardagsträlens ljumma dryck.
Efter de skakningar, Marie hade genomlefvat under sitt äktenskap, vaknade hon emellertid upp ur den likgiltighet, som förmått henne att ingå det, och föremålet för hennes nästa kärlek blef nu hennes egen svåger, Sti Høg. Marie var ej längre ett barn eller en svärmande jungfru. Det, som nu skulle fästa henne vid en man, skulle också vara af annan art än det, som en gång hade fört henne till Ulrik Kristians dödsbädd.
Sti Høg var en man, som hade lefvat. Han hade ett slags erfarenhet, som för kvinnan innebär något retande, och vid ett tillfälle hade Marie sett, att han äfven besatt fysiskt mod och fysisk styrka. Han var alltid ny, alltid intressant, det var, som besatt han en alldeles egen färdighet att förstå menniskor och andra ting. Hans kritik var kall och skoningslös. »Det var med en frejdig Haan, syntes Marie, at han bekjendte sin Tro paa, hvor stærkt Dyret i Mennesket var, eller hvor lidt Guld der
