skjulte sig i dets Naturs Slakker — — hvor leddeløs og famlende og ganske i Tilfældets Vold det, der var ædelt og det, der var lavt, brødes i Ens Sjel.» Han vann Marie genom sin skenbara öfverlägsenhet. Men han var ej den, hvars kärlek kunde lefva. Den, som tviflar, kan ej älska, och Sti Høg var för stark tviflare, för att ej Marie och han skulle dragas från hvarandra. Det blef ett tomrum dem emellan, ingen visste, hvarifrån det kom, eller hur det kom, men kom gjorde det, och en vacker dag voro de främmande för hvarandra och skildes utan saknad, åtminstone från Maries sida.
Än en gång flammar emellertid lågan upp inom Marie Grubbe. Det är vid hennes förhållande till »den gyldne Remigius», den ljuslockige, adertonårige ynglingen i Nürnberg. Hon hade skilt sig från Ulrik Frederik mest därför, »at hun havde bevaret hine sin første Ungdoms Drømme om, at den, en Kvinde skulde følge, han skulde være hende som en Gud paa Jorden at hun med Kjærlighed og ydmygt kunde tage av hans Hænder Godt og Ondt.» Så hade hon i ett svagt ögonblick trott, att Sti Høg var denne gud, han, som icke en gång var en man. Och nu blygdes hon öfver sig själf och gaf sin kärlek de lägsta namn. Hennes lif var förbi, hennes lefnadslopp fulländadt, en lugn vrå, där hon kunde lägga sitt trötta hufvud till hvila för att aldrig lyfta det mera, det var hennes önskningars mål. Det var då, denna ynglingakärlek kom som ett friskt rägn. Hans ungdomliga afguderi, hans glada tro på henne
