Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/122

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
105
J. P. JACOBSEN.

velat skildra något mer, än det ofvan antydda, då hade han kunnat taga sina typer från gatan, och han hade sannerligen ej behöft gripa till Marie Grubbe för att få fram något så simpelt. Jag tror gärna och vet äfven, att också ett slikt förhållande kan kräfva sin skald. Men här hade det varit att lägga plumpa barbarbänder på ett ädelt konstverk, om författaren hade stannat vid en så torftig förklaring af hennes sällsamma steg. Hade Marie varit sådan, då kunde hon väl hafva skänkt honom sin kärlek, men hade den en gång blifvit upptäckt, skulle hon otvifvelaktigt ha gjort något för att hindra en katastrof. Hon hade ej följt honom som en hund i alt hans elände.

Saken är den, att det gick, som Sti Høg spådde vid deras afsked. »Den vil komme en Gang, Marie,» sade han, »som er din Kjærlighed værd eller som du tror den værd og han vil intet tvivle, intet tygle eller skjælve, han vil bøje dig som lødigt Guld i sin Haand og sætte sin Fod paa din Villie, og du vil være ham følgagtig i Ydmyghed og Glæde; men det er intet fordi han elsker dig mere end som jeg, men for han har mer Tro til sig selv og mindre Öje for dit uskaterlige Værd.»

Att Marie kastade sina ögon på Søren, dertill bar hans fysiska kraft skulden. Men att hon följde honom som hans maka, det måste ha betydt något mer. Ty det ligger ofta i kvinnans natur samma längtan att få böja sig för någon, som det ligger i mannens att få herska. Det skulle kunna tänkas, att författaren tänkt sig en sådan absolut hängifven kärlek möjlig endast med en man, som