det ej ett ögonblick kan falla in att tvifla på sig själf. Och derför blef detta Marie Grubbes tredje äktenskap det enda förhållande, under hvilket hon ej knotade, från hvilket hon ej drömde sig bort. Och dock var det en karrikatyrbild på den dröm, som en gång var hennes.
Man har riktat en annan förebråelse mot teckningen af Marie Grubbes karaktär, som skulle kunna tyckas vara af högst allvarsam natur. Man har sagt, och det tämligen allmänt, att Marie Grubbe under hvarje nytt stadium varit så olik sig själf, sådan hon var i ett föregående, att man står rådvill, om man värkligen har att göra med samma person. Och man bar noterat detta som en stor brist hos författaren. Men granskar man så slutet, där magister Holberg samtalar med Marie om hennes lefnads öden, så finner man ju, att just detta varit något författaren velat betona. Det är ett spörsmål, han uppställer.
Det fins säkert ingen, som ej lagt märke till så skarpt begränsade skeden i sitt lif, att när han jämfört sitt s. k. jag nu, med hvad det var då, han erfarit en känsla, som tänkte han på något aldeles främmande. Jag tror, att man knappast behöfver hafva genomgått så starka växlingar som Marie Grubbe, för att man vid tanken på sig själf under olika perioder af sitt lif på frågan: »Men de har jo kun havt een sjæl?» — skall instämma i hennes dröjande fråga: »Ja, har jeg?» Och hvad säkert är, det är just denna brist på enhet, eller kanske denna svårighet att se enheten, författaren velat hålla fram. Det är denna människonaturens under-
