bara förmåga af förändring ända in i det oigenkänliga, som är en del af det problem, som här sysselsatt honom. Detta drag i teckningen kan altså knappast annat än af tanklöshet förevitas Jacobsen som ett fel.
⁎
Författaren såger själf i fråga om Niels Lyhnes
inre utveckling den tid, han ännu ville blifva skald:
»Nu havde han endelig fattet at det ikke var nogen
Naturnedvendighed at være enten oldnordisk eller
romantisk og at det var simplere selv at sige sine
Tvivl end at lægge dem i Munden paa Gorm
Lokedyrker, rimeligere at finde Lyd før sit eget
Væsens Mystik end at raabe mod Middelalderens
Klostermure og faa det samme ekosvagt tillbage,
han selv havde sendt».
Något dylikt erfor man, när man från Marie Grubbe kom till Niels Lyhne, det andra af Jacobsens hufvudarbeten. Och det var nog mången, som kände sig glad därvid. Ty hur det nu är, vår tid intresserar oss mera än andra tider. Och det är också ganska naturligt. Hvarje diktare, som på nämnvärdt sätt gripit in i sin tids lif, som åt sin tids människor gifvit mer än ett blott tidsfördrif på lediga stunder, har gjort detta genom att tala till denna tid ett språk, som den kan förstå, genom att lida dess lidanden, dela dess fröjder, lefva dess lif, eller kanske också omsätta dess dunkla aningar i en form, som låter dem i människornas själar taga gestalt af tankar. Det är nog godt och väl, att skalden skall tolka det eviga. Men så rent abstrakt
