nutidsroman gjorde ett framsteg, som ej gärna kan misskännas eller förbises. Saken var den, att han till sin dikt valde ämnen ur det lif, som låg honom själf närmast.
Niels Lyhne är det ofullgångna geniets historia. Den är tillika en undersökning om, hvad en menniska kan bygga på i lifvet. En kort framställning af hufvudkaraktärens utveckling skall visa, hur nära han ligger vår egen tid. Och då denna bok är den mest pessimistiska, som utkommit i en tid, hvilken har rykte om sig att gärna se allting i svart, är det klart, att hvad den djupast och bäst skildrar, är den sorg, som är karaktäristisk för det nu lefvande slägtet. Ty hvarje tid har ett drag af sorg, vår som alla andra.
Niels Lyhne är frukten af två aldeles motsatta naturers förening. Hans moder är af ett drömmande, svärmiskt lynne, hans fader var en praktisk man, hvars tankar ej sträckte sig utom jorden och det jordens är. Och dessa två riktningar är det som strida om herraväldet i Niels Lyhnes själ. Men moderns natur är det, som från början har väldet öfver honom. Gången af hans utveckling betecknas deraf, att faderns blir den, som segrar.
Han hade stält sitt mål högt, Niels Lyhne. Han skulle ej blifva en af hvardagslifvets böjda trälar, som kappas om brödbiten och girigt sträcka sin hand efter alt, hvad de af jordens goda kunna göra till sitt. En af de utkårade skulle han bli, en af dem; »som äga sin egen himmel och sitt eget helvete», en af dem, som fara på strålande vägar i
