ärans gyllene vagn, högt öfver vanliga dödligas stigar. Och han säger det själf — det var sin moder han hade att tacka för, »at der var saa højt til Loftet i hans sjæl». Men redan i hans barndom ger man spirorna som skulle skjuta upp och göra vårbrådden om intet.
Hans barndom gick förbi i fantasiens gyllene drömmar, så som barn i almänhet kunna drömma sig in i lekar, der sagans och lektyrens hjältar äro med och de själfva bjuda och befalla öfver sagböckernas hela brokiga värld. Med en tolfårig pojkes hela brådmogna och oegennyttiga lidelse hade han förälskat sig i en tant, en ung 28-årig skönhet. Hon dog i lungsot, och det var då, han för första gången vaknade till tvifvel på den stora underbara Gud, som dittils hade herskat i hans verld. Ty han hade bedt till Guden, bedt honom om undret i skälfvande tro, bedt, att hon skulle få lefva. Han hade hört, att Gud hörer bön, och nu sade han sig själf i barnsligt trots, att det fans ingen Gud hvarken i himmel eller på jord, och han erfor en med rysningar blandad glädje vid tanken, att när andra vände sin fot till kyrkan eller lyfte sin själ i bön, var han den ende, »som ej knäppte sina händer, som nekade Gud sin hyllning.
Och detta är ett mycket riktigt drag af författaren. Där det religiösa tviflet finnes, där har det ofta vaknat långt förr, än man vanligen tror. Låt vara, att detta — vid 12 år — var barnslighet. Låt vara, att det hann glömmas bort, innan en mognare ålders reflexion kunde bemäktiga sig det.
