Och hvilka voro dessa idéer? Hvad var det han trodde på, som han ville föra ut i verlden? Och hvarför blef denna hans tro blott en bubbla, som brast? Det var »ateismens hellige Sag», på hvilken Niels Lyhne trodde, och det, som i början gjorde denna tro så lefvande i honom, var tanken, att den skulle kunna omskapa jorden till ett paradis. Ty hvilken intensitet skulle det ej gifva åt lifvet, om det rymde alt, och intet funnes, som vore lagdt utanför det, ingen tanke på detta obekanta, som Hamlet talar om, intet hopp om, att hvad som försummades här, skulle bättras där! Och hvilken summa af kärlek sparades ej åt jorden, när alt som på bönens eller längtans vinge flöge uppåt, kunde riktas på medlidande med de olyckliga, och på försök att hjälpa, der hjälp vore af nöden!
Detta trodde Lyhne på, och tilläggas må, att han aldrig ändrade öfvertygelse. Men det fans dock ett något, som gjorde denna tro i honom svag, och det var ett slag af tvifvel, som är ytterst märkvärdigt, därför att det är så nytt och så uteslutande modernt. Det är icke blott vår hjärna, säger han, som behöfver öfvertygas. Det är ej blott vår tanke, som behöfver danas om för att en ny öfvertygelse skall blifva lefvande i oss. Våra känslor, våra drömmar, fantasier och önskningar skola alltid taga en annan väg. Ty vi hafva sjungit och läst därom i vår barndom, den har växt sig in med hela vår förestälningskrets, denna vår tro på en styrande Gud och en himmel efter döden, och skulle ateismens seger vara tänk-
