Ty i denna tid var Lyhne också förälskad. Det var i fru Boye, en ung änka, som lefde med bland hufvudstadens artister och literatörer, en ung fru, som satte sig öfver världens förtal, men hvilket världen också betalade henne med ränta.
Det var ett egendomligt, vagt kärleksförhållande, som knappast ens uttalades i ord, utan som kom af sig själft, och som båda parterna undveko att nämna vid namn. Det var ett slags öfversinlig sinlighet, som fängslade dem vid hvarandra, ett förhållande, så blekt, så värklighetslöst, så utan alt kött och blod, som ett förhållande kan vara, hvilket ej rent af är fantasteri. Man var bunden och dock icke bunden, fri och dock icke fri. Ett onaturligt, förslappande, löst förhållande. Hvarje annat skulle hafva varit bättre. Sådant det nu var, skildes de åt, när fru Boye till sist blef förlofvad »för att träda in i världen igen», utan att hafva vunnit något, utan att ens hafva älskat. Ty som sagdt, en enbart sinlig kärlek behöfver man just ej predika emot. Men detta är något, som saknar alt, hvilket skulle kunna gifva kontrahenterna lust att ens minnas hvarandra.
Och detta förhållande ingriper mäktigt i Niels Lyhnes utveckling. Ty det var efter dess upphörande, han började känna, hur marken liksom långsamt vek undan hans fötter, när han ville träda på den. Det var efter detta, modlösheten bemäktigade sig honom och stal den kraft, som skulle hafva gjort honom till bärare för de idéer, som voro hans.
