Du er naturmagt halvt og halvt en Mand,
Og du har endnu ikke enet begge.
B. Björnson.
När man läser Drachmann, har man intrycket af en naturmakt. Man läser hvar dikt för sig, och man hänryckes vanligen, tröttnar någon gång, när hans underbara öfverflöd på stämning och hans svällande känslokraft får något, som nästan förefaller en nutidens läsare främmande. Man beundrar skalden i ett poem på två sidor, framkastadt med en innerlighetens centrala kraft eller en lidelsens obändiga våldsamhet, som är hänryckande. Man bäres på melodien i hans vers, man liksom låter vagga sig in i hans prosas böljande rytmer, man blir betagen af hans ständigt unga käckhet, man tror på honom på hvarje särskild punkt. Man står rent af under inflytandet af en förtrollning. Men har man så volym för volym läst igenom alt, hvad han skrifvit, jämför man för eftertanken alla dessa mångartade försök i de mest skilda arter af skaldskap, då frågar man sig ovilkorligen: står det en man bakom ordet? Är det en personlighet, en efter utveckling letande personlighet, som i dessa böcker kastat ned frukterna af hvad han i lifvet för egen del funnit? Fins det en enhet i denna heterogena massa, en tråd, som genom labyrinten
