leder oss ut i dagsljuset? Eller är det blott ett löst aggregat af flyktiga, om också intensivt gifna stämningar? Och man har svårt nog att svara på den frågan. Det är, som jag sade, lätt att blifva gripen som af en naturmakts elementära våldsamhet, nästan i alt, hvad man läser af honom, men det är med trollkraften hos Drachmann som med vinden. Man vet icke, hvarifrån den kommer eller hvart den far. Mannen har man svårare att komma till rätta med. Ty Drachmann är väsentligen romantiker. Af realismen torde han ej hafva tillegnat sig mer än formen och uttryckssättet. Till kärnan af nutidens sträfvanden har han näppeligen hunnit. Därför är han mera beundrad än älskad. Man kan finna dem, som helt gått upp i beundrar för Kielland, Elster eller Jacobsen bland de nya, näppeligen någon, som är djupt och personligt gripen af Drachmann. Därtill fordras intrycket, ej blott af en skald, utan också af en karaktär.
Vare härmed ej sagdt, att den brist på inre enhet, som jag antydt, att man snart nog märker hos Drachmann, skulle värka så, att det ena arbetet ej skulle vara det andra likt, eller att man ej genast skulle förstå, när man läser en sida eller en vers, om den är skrifven af Drachmann eller ej. Långt derifrån! Drachmann kännes genast igen på sin stil med dess än poesiartadt rytmiska klang, än nästan medvetet eftersträfvade enkelhet. Men det egendomliga med Drachmann är, att om man hade alla hans arbeten framför sig i en hög, utan att förut vara förtrogen med dem, och man så hade på dem alla bortklippt angifvandet af det år, då
