Hoppa till innehållet

Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
128
HOLGER DRACHMANN.

i lika hög grad hans värk båda, fastän sambandet är af det slag, som ligger så djupt ned inom känslolifvets oåtkomliga område, att Drachmann själf sannolikt skulle erkänna sig vara den siste, som kunde utreda detta?

Rättvisast är väl att antaga det sista alternativet. Ty Drachmann besitter i själfva verket också en egenskap, som jag med detta velat komma till, nämligen hvad han själf på ett ställe i »Vandenes datter» kallar för »Al-Kjærlighed». Han har en universelt anlagd naturs hela lätthet att mottaga intryck, dess förmåga att bemäktiga sig det mest olikartade stoff, men han saknar dess förmåga att fullkomligt genomtränga och omsmälta, hvad han funnit. Ett romantiskt ämne gör honom till romantiker, ett realistiskt till realist.

Detta är nu Drachmanns svaghet, och den är ej af de minsta. Hvad han värkligen gifvit oss, ses bäst, om vi anföra ett par exempel.

Drachmann är framför alt lyriker. En natur sådan som hans måste vara det. Som lyriker når han längst med den egenskap, jag ofvan angifvit såsom den innerst värkande i hans karaktär, och han är också på detta fält samma den skiftande stundens barn. Men i känslornas värld är omväxlingen rikedom, och därför är Drachmann stor som lyriker, ja, han är egentligen den ende lyriker, den moderna strömningen i grannlanden affödt. Han är på ett underbart sätt herre öfver den poetiska formen, eller rättare han har skapat en ny poetisk form, många former. Metriken skulle kanske ej altid hafva så lätt att klassificera dessa vers med