väldiga framåt, så som han kan läsa det hos sig själf. Och i hans lif känna vi då igen något af vårt eget, derför att vi äro barn af samma tid och samma tankar.
Men af hvad man vet om den mänskliga begränsningen framgår, att hvarje författare liksom utstakar åt sig eller rättare finner det fält, som är hans. Man kan rent af säga, att hvar och en har sin specialitet. Jag har påpekat detta vid Topsøe, vid Elster. Förhållandet ställer sig något olika med Drachmann. Jag menar icke, att Drachmann ej skulle äga en specialitet. Ty det har hvar menniska och följaktligen äfven hvarje skald. Konsten ligger i att komma under fund med denna specialitet. Om man har några allvarliga grunder, som invärka på valet, så är det nästan lika svårt som att välja lefnadsbana.
Det har understundom sett ut, som om Drachmann funnit sin specialitet. Man har läst arbeten af honom, såsom hans Dæmpede Melodier eller hans präktiga samling fiskarberättelser, Paa Sømands Tro og Love, där man tyckt, att man haft Drachmann lifs lefvande, helt och hållet, så som en skald gifver sig själf, när han skrifver äfven för slägten, som komma. Men så har man helt hastigt fått tag i något annatt. ex. Østen for Sol og Vesten for Maane. Och man har tyckt, att äfven där var Drachmann hel, sig själf och framför alt skald, skald på hvar enda rad. Men jämför man så just de båda sistnämda arbetena med hvarandra, då frågar man sig ovilkorligen: Hvilket utaf detta är af Drachmann och hvilket är af någon annan? Eller äro de kanske
