henne på sitt sätt och med inläggandet af den tankegång, som är honom egen. Ty det är det stora och underbara med sagan, att hon låter dikta sig om igen af de mest olikartade tidehvarfs barn, och alla finna de i henne något, som gör henne till ett uttryck för hvad de sjelfva tänka och känna: »Østen for Sol og vesten for Maane» är ju den gamla norska sagan, som vi återfinna hos Asbjörnsen i den nordiska upplagan af sagan om Eros och Psyke. Man vet, att det här är en björn, som tagit Eros’ roll och om natten besöker sin brud i manlig gestalt, till dess hon som Psyke af nyfikenhet lyser på honom, när han sofver, för att se, hvem hennes brudgum är. Så kommer då pröfningens tid, ty med kunskapen är hon ute ur paradiset och måste med egen uthållighet och arbetsduglighet tillkämpa sig, hvad hon förut var i omedelbar besittning af. Detta är nu sagans ram. Men så som det är skildradt! Eller låt oss säga diktadt! Vi föras in i det lilla fattiga torpet, där »den yngsta lefver», och vi få hennes vaknande jungfruliga längtan och drömmar i verser, som i enkelhet och finhet äro bland det yppersta, Drachmann åstadkommit. Hans naturskildringar, »brudehymnen», de inströdda romanserna och först och sist »Nattergalens Sang», deras återseende och de storartadt enkla strofer, med hvilka dikten slutar, utvisa, enligt min mening, höjdpunkten af Drachmanns verskonst. Det är en naturuppfattning, som oftast är fri från metaforer, fri från fantasteri, fri från alt främmande. Men där talar i stället något af naturens eget stora lynne. Där är skogens sus, barrdoft, friska vindars kyla,
