värmande sol och böljornas stora, tunga, sjungande slag. Det är frisk dikt, som stärker och vederkvicker.
Jag har nämt, att Drachmann ej egentligen ligger för att teckna karaktärer, och jag har påvisat, att detta rent af beror på Drachmanns företräden i andra riktningar. Men det fins ett slags skildringar, där Drachmann blir mästerlig som psykolog, så snart han ger sig in på detta område, och detta gäller alt, hvad han gifvit af berättelser ur sjöfolkslifvet. Man har sagt, att detta beror på, att deras karaktär är mindre sammansatt, och vi hafva ju nyss sett Drachmanns benägenhet att bygga en karaktärsteckning på ett enda enstaka drag eller en enda stämning. Men det beror också på ett annat drag hos Drachmann, nämligen hans förkärlek för det enkla, okonstlade och naturliga i motsats mot det reserverade, tillbakadragna och någon gång trångbröstade, som civilisationen ofta för med sig. Det är Rousseau, som verkar ännu efter hundra år, till och med på dem, som kanske aldrig läst honom. Det luktar också riktigt saltvatten af dessa utomordentliga fiskarnoveller, som han i Paa Sömands Tro og Love gifvit oss. Paul og Virginie är också en med romantik försatt sjömanshistoria, och Lars Kruse är en tung, djupt känd skildring »från värklighetens och sandens regioner». Men så slående sant har Drachmann aldrig diktat som i den förstnämnda samlingen. Den står ensam i hela nordens literatur, och alla Lies teckningar från samma håll i hans fädernesland väga ej upp denna enda bok. Vi lära känna deras lif i storm och stiltje, när lif-
