vet där som annanstädes kommer med stor sorg eller våldsam glädje, eller när det lugnt och omärkligt glider fram som utefter en jämn väg. Vi se för oss hela det stora slagsmålet på kyrkheden, som afbrytes af klockaren och det lilla barnet, som frågar, om »de store Drenge ere uartige». Vi lära känna hela detta mödosamma lif, detta tunga arbete, dessa faror, som ge’ sinnet vidd och modet spänstighket, denna sega ihärdighet, som mången skald förr ej vågat sig på, emedan den sett ut som ett alt för tungt gods för att passa i dikten, vi få vara med om en bröllopsglädje så äkta, som när »den store björn» seglar hem med sin lilla Stine, och vi få också stå i stugan hos honom, när han drages med den sista tunga mödan, när novemberregnet slår där ute på rutan, hustrun har stannat klockan, för att det skall vara tyst i stugan, och hon själf läser för det stora barnet där i sängen ur den stora boken med spännena.
Drachmann har förstått, hur tyst detta lif lefves, hur rikt det är, hur enkelt det gifver sig uttryck, och hur starkt i lifvets stora ögonblick tystnaden talar. Derför är han här skald, mer till och med än i sina mest konstmässiga rytmer. Ty här har han en innerlighet, som låter en förstå, att han aldrig varit så nära att finna sin egen personlighet, som när han så enkelt och gripande skildrade dessa hafvets arbetare.
Drachmann har på sista tiden, som nämdt, uppträdt som dramatisk författare. Hans sista stycke känner allmänheten ännu icke, och man vet, ej, hvad däraf kan blifva. Mer än om de flesta, gäller
