Det är ingen stor skald, vi här hafva att göra med, ingen af dem, som tagit verlden med storm, som slagit ett enda kraftigt slag och så med ens stått vid början af en redan anad framtida storhet. Schandorph är fastmera en af dem, som genom troget arbete långsamt kommit till den höjd, han nu intager. Och det arbete, som varit honom nödigt, har endast varit en frukt af det gamla grekiska ordet: känn dig själf. Hela Schandorphs utvecklingshistoria har varit det ingalunda lätta sträfvandet att begränsa sin diktarförmåga inom det område, som för den samma varit det rätta. Men den företer ett stärkande skådespel. Ty i Schandorphs natur fins intet brutet eller förstördt. Han har gått genom lifvet som en man. Han har vågat bekänna för sig sjelf, där slik bekännelse var af nöden: jag har satt mig ett mål, som jag ej mäktar hinna. Oförtrutet har han så sökt ett annat, han har omsider fått syn på det rätta, och han har vunnit det. Inom sin sfer är han diktare. Ej i den stil, han tänkte sig det i sina ungdomsdrömmar, men lifvet har lärt honom en diktkonst, som är hans och ingen annans. Sin egen väg har han funnit, och leder den ock ej till parnassens topp,
