magistri, det må nu ske på nytt eller gammalt manér. Eller som här angående Schandorph — det gäller att undersöka, huruvida den nya vägen, han själf slagit in på, gjort honom till en dugligare författare, än han förut var, om han på den blifvit mera herre öfver sina inre resurser, om den vägen således varit den han bort gå, eller om man kunnat vänta mer af honom på den bana, han från början tillhörde. Frågan ställer sig som en rent personlig, och svaret torde få gifvas olika, alt som det gäller olika individualiteter.
Schandorph är intet poetiskt geni. Det säger han själf, och man har af honom ej anledning befara, att han sagt det för att få säga något, som låter bra. Den första afdelningen i denna samling härrör emellertid från »Studenteraarene» 1855—1862. Samlingen innehåller ej alt, som trycktes i dikterna af 1862. Det synes, som om författaren från de särskilda epokerna valt de dikter, som med sina brister eller förtjänster dock härröra från honom själf. När man diktar, påvärkad af en äldre ståndpunkts alster eller i allmänhet under trycket af förebilder, från hvilka man ej ännu hunnit göra sig fri, torde det vid mognare år ej vara omöjligt att ur det myckna epigonartade urskilja det, som är mera själfständigt eller åtminstone i någon mån bär prägeln af att verkligen vara upplefvadt och kändt. Och det är detta, Schandorph här tycks ha sammanfört med utlemnande af mångt och mycket, som han nu vet vara långods.
Man finner i de båda första afdelningarna af dessa dikter flere drag af den Schandorph, som vi
