Hoppa till innehållet

Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/164

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
147
S. SCHANDORPH.

sedan lärt känna, men man finner ock mycket, som hos den nuvarande mannen är öfvervunnet, om också ej glömdt. Man finner ofta samma sunda, kraftiga uppfattning af lifvet, samma ironi mot alt officielt, samma öppna sinne för hvad lifvet har att bjuda af godt, samma skalkaktiga gäckeri med affektation och pryderi. Man läse t. ex. det i all sin bredd särdeles kostliga stycket om Etatsraaden, som, något påverkad af champagne, går hem öfver Vesterbro och där under inflytande af ruset träffar en gammal kamrat från studentåren, som narrar honom, den stadige allvarsmannen, med i ett lag af lustiga sällar, där etatsrådet emellertid trifs så väl, att han alt ibland, i all hemlighet förstås, återvänder dit och då alltid dagen därpå är vid bättre humör än någonsin. Men där finnas ock andra sånger, som tyda på ett inre missmod, hvilket ej är riktadt mot rådande förhållanden eller slikt, utan ett, som kommer af, att Schandorph ej träffat den »Sangbund» inom sig själf, som kunde blifva en tolk för just hvad han ville säga. Han må låta aldrig så uppsluppen i vissa sånger, aldrig så jämn och lugn, han må tala om, att han alltid vill vara glad, han må prisa skämtet och skatta sig lycklig att äga den välsignade lyckan att kunna le af fullt hjerta, det går dock genom båda de afdelningar, som beteckna tiden före 1875, en viss misstämning, som alt ibland dyker upp och ej låter tysta sig.

Hur ofta komma vi ej åter till det för en brytningsperiod som vår så ytterst betecknande, att just de mest betydande personligheterna ofta mogna så sent, eller rättare så sent komma under fund med,