liga dödlige. Hon är en af »jene Azra, welche sterben, wenn sie lieben»men med en tillsats af realitet, som gör, att man tror på henne, äfven där man tydligt ser idealiseringen.
I »Unge Dage» visar hjälten själf, som väl egentligen ej är en författaren alldeles ovidkommande person, tydliga spår af samma slags medvetet trotsiga och passionerade sigenarlynne, och ändtligen har Schandorph i »Thomas Fris’ historie» i Friehling tecknat, och denna gång ej blott tecknat, utan äfven kritiserat en natur, som blott är den yngste, raffinerade brodern till ofvannämda personer. Friehling är en komplett Heinesk-Byronsk företeelse, en af dem, som, om hans geni ej brustit sönder i utsväfningar, med fog kunnat skrifva »Forförerens dagbog» i »Enten-Eller» och utan vidare sätta sitt namn därunder.
I de föregående karaktärerna har det funnits mycket, som ingifvit författaren sympati. De ha aldrig handlat efter system. »Sie haben geliebt und gelebet» utan hänsyn till hvad deras omgifning dömde om saken eller ej. De ha varit lyckliga och kanske blifvit olyckliga. Men där har aldrig varit skrymteri eller beräkning i deras sinnen. Det fins hos dem något sundt, starkt och oförderfvadt, som harmonierar med mycket hos Schandorph själf och som också utgör föreningsbandet mellan dessa extravaganta karaktärer och de mera osammansatta existenser, Schandorph ofta så öfverlägset skildrat. De äro slägt med Byrons korsar, hans giaur och med hans Haidie. Men de ha aldrig smakat giftdrycken till sammans med Mussets »Rolla». Frieh-
