ling åter betecknar en annan sida af Schandorphs erfarenhetsrön. Han har varit rik och lefvat ett helt lif i njutningar och excesser af alla slag. Han har kanske från början varit de andra lik, men när vi göra bekantskap med honom, är han raffinerad. Hans sinneslust är satt i ett system, där den nakna egoismen är principen, omgifven af en rosenröd, fast något anfrätt slöja af en märglös erotiks fantasifoster. Bilden är ej så obetydligt dimmig och sväfvande. Den äger på långt när ej den realitet, som annars är Schandorphs bästa egenskap som karaktärstecknare. Men den är i hög grad psykologiskt märkvärdig såsom typen för en världsåskådning, som Schandorph mer än en gång velat till lifs. Den är en sammanfattning af alt det, som måste vara hans ärliga och starka natur förhatligt.
Schandorph har, såsom förut påvisats, stått under invärkan af den riktning, som plägar betecknas som den Heineska, hvilken väl knappast kan sägas ha affödt någon egentlig skola, men som i stället räknat adepter rundt omkring i hela verlden och skapat en hel massa epigoner och lättingar. Alt det koketteri, som medföljer detta slags själfbehagliga pessimism, all den moraliska slapphet, den gifver åt karaktärerna, dess tomma frasmakeri och lata ordgyckel har Schandorph ofta framstält, stundom med det honom egendomliga »lune», som t. ex. när han i en afsina sista historier »Dilettantkomedien» skildrar, hur Heine tar sig ut omsatt i skolpojkshjärnor och skolpojkspoesi.
Men Friehling har ännu ett drag, hvilket ställer
