och nya tillfällen att låta det ljus lysa, som ingen längre aktade på, men som där kanske kunde förvåna verlden.
Hans entré i familjen är briljant. Familjen, som då var samlad, bestod af en gammal nåd, som hvarken hörde eller såg mycket af lifvet, men hade en ingrodd fruktan för att bli förbisedd, frun i huset, som ännu var tillräckligt ung för att, då hon aldrig älskat sin man grefven, i smyg kunna gifva näring åt ett och annat oskyldigt svärmeri, och så en ung dotter Alvilda, en af dem, som instinktmässigt veta sig behöfva något mer, än hvad hennes uppfostran gifvit henne. Också hon längtade efter något nytt, som hon ej rätt kanske kunde uttrycka i ord, hvad det var. Men i motsats till Albrecht var hon en helgjuten och kraftig karaktär, som väl behöfde utvecklas, men som ej förstod sig på att göra något till hälften.
Albrecht visste, som sagdt, att göra sin entré briljant. Utom damerna fann han där före sig sin hederlige vän, pastor Jespersen, en präst, som är en helt annan natur än den ofvannämde pastor Alstrup. Jespersen är en grof natur med tämligen råa drifter, ofin i hela sitt yttre, men med en viss prästerlig salvelse, som var lätt att parodiera. Albrecht var för klok att väcka skandal genom att under första samvaron med pastorn upplifva deras gamla dispyter från studentåren. Men i ett ögonblick, när Alvilda såg på honom, passade han på och härmade med en skicklig rörelse Jespersens åtbörd, när han knäppte händerna omkring ena knäet och såg upp i taket.
