Den, som afslutar raden af dessa karaktärer (om också ej såsom den till tiden senast framstälda), är hjälten i Schandorphs säkerligen ypperligaste större arbete, »Uden midtpunkt».
Albrecht är student. Han är gammal. Tiden har gått honom förbi. Han har upplefvat flere generationer vid universitetet. Den tid är slut, då han med sina klingande vers, sin spirituela konversation och sina djärfva idéer hänförde kamratkretsen. Han har om igen försökt samma spel med de yngre, han har gjort sig ung med dem, men äfven de hafva lemnat honom bakom sig, och han är en gammal student, gammal och ensam. Och det är ej yttre olyckor, som gjort honom till hvad han är. Han har ett grundfel. Han har aldrig arbetat, och han har aldrig tagit något på allvar.
Det är beundransvärdt skildradt, hvilket intryck det gör på denne, som dock läppjat på alt, hvad andlig förfining vill säga, och som nu står på gränsen af förfall, när han plötsligt genom en vän, som var prest i landsorten, får ett fördelaktigt anbud på en plats som informator i ett grefligt hus.
Han kände sig ung på nytt och såg genast i spegeln, att han, trots den lilla kala fläcken i nacken, dock ännu kunde uppträda ganska passabelt. Han bestälde sig en elegant uppsättning i kläder, och han kände, när han drog på sig dem, att han med det samma iförde sig sin gamla rustning som en idéns kämpe mot den simpla filisterverlden. Och när han for dit ut — i första klass för att imponera på kusken — hade han en försmak af ett vaknande nytt lif, med nya intryck, nya stämningar
