studium. Jag har därvid påvisat, i hur hög grad man i dem kan spåra det själfironiens rensningsarbete, som åt honom själf skulle gifva andens spänstighet och lifskraft. Det gäller att tillse, på hvilket område han slutligen blifvit mästare, hvar han omsider gjorde den insats, som han länge antog skola blifva ogjord eller åtminstone gjord blott till hälften. ag förbiser ej värdet af en karaktärsanalys sådan som den öfver Albrecht, ej häller en teckning sådan som af hjältinnan i »En Enkestand». Men det fins dock ett fält, där Schandorph enligt min mening hunnit allra längst, där hans natur utvecklat sig bäst, der han med ett ord mest är sig själf.
Det är vid skildringen af lifvet i småstäder eller på landsbygden, där hans humoristiska berättarkonst rätt får göra sig gällande. Och detta gäller, vare sig han gifver rena humoresker eller såsom i Et levnetslöb fortalt paa Kirkegaarden, säkert det bästa Schandorph någonsin skrifvit, en hvardagslifvets historia, lika rik på sorg som på poesi, liksom mättad med den innerliga sympati, som är utmärkande för Schandorphs sätt att i allmänhet betrakta människolifvet.
Hans humoristiska teckningar föra oss mera sällan till, hvad man egentligen kallar folklifvet. Nya förhållanden hafva tagit bort det slags poetiska nimbus, hela den apparat af folkvisor och solskensstämning, hvarmed man älskat att omgifva det. Schandorph har, som sagdt, aldrig tecknat det s.k. rena folklifvet, d. v. s. sådant detta ter sig i bygder, där man mindre kommer att tänka på förhållandet
