mellan de olika samhällsklasserna. Han har aldrig såsom t. ex. Björnson skildrat folket, sådant dess lif lefves dem emellan med bortseende från deras förhållande till husbondfolk o. d. Ej häller har han idealiserat det. Men hvad han i stället gjort, är att han skildrat det, sådant det värkligen är, i enkla och simpla, ofta grofva drag, men alt igenom med en hjertats godhet, som låter honom se det sympatiska och tilldragande och framställa detta, fast han samtidigt har ögonen öppna för mycket, som ej just alltid är gjordt att sägas inför alt för ömtåliga öron. Det är öfvergångsstadierna mellan klasserna, för hvilka hans öga är skärpt. Halfbildade och halfherrar, småstadstyper, kälkborgare och drängar äro hans hjältar. Man kan nästan säga, att han infört dem i literaturen.
Tänk på skildringen i Stine bliver Gaardmandskone af den tretioåriga pigan, som på sin enda lediga dag under sommaren går 1½ mil för att hälsa på sitt lilla barn, frukten af ett felsteg under hennes ungdom. Hon råkar att få åka med en rik bonde, tjugu år äldre än hon, som hon fångar genom att hon satt tyst hela vägen och till och med teg, under det de tillsammans njöto något reskost. Ty han hade varit gift två gånger förut, men de kvinnorna hade hållit på att prata ihjäl honom, och då smakar det att få en, som kan hafva tand för tunga. Och giftermål blir det också, utan vidare tal om saken. Ty det kunde ju Stine omöjligt hafva något emot, när hon nu blef bondhustru, och då det icke fans någon svärmor i huset. Och när han så icke brydde sig om, att hon råkat illa ut den der gången
