Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/181

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
164
S. SCHANDORPH.

som var förlofvad i tjugu år med honom, diligenskusken, som hon möttes med i vagnshuset och jasminbersån; hon, som fick honom att vänta, emedan affären ej kunde föda flere, så länge modern lefde, och sonen skulle vara student, utan att arbeta; hon, som slutligen, när giftermålets dag var en möjlighet, stälde sig bredvid fästmannen framför spegeln och visade honom deras grå hår och rynkiga ansigten. Ja, hvad skulle folk säga? Det var ej värdt att göra sig till narr på gamla da’r. Ett själfförsakelsens och resignationens offer, hvars martyrgloria är oförgänglig.

Schandorph har hunnit fram. Han har gifvit sig själf helt i sin diktning, och öfver hans mannaår strålar full, klar, värmande middagssol. Hvad han är, har han blifvit genom ett troget, gediget arbete, och detta arbete har fört honom från ett gammalt ideal till ett nytt, från en förgången tids tankar till hans egen. Hans utveckling är i mer än ett hänseende typisk, och den har säkert ej heller skett utan offer. Det fins hos hvarje människa en seg, konservativ motståndskraft, hvilken till hvad pris som hälst sträfvar att bibehålla en en gång intagen ståndpunkt. Schandorph har ägt den sällsynta styrkan att vid mogna år öfvervinna detta inre motstånd, och han har därigenom blifvit hvad han är, väl ej general i »den unge falanx», men dock vida mer än »subaltern».