för åtta år se’n, då var det hela klappadt och klart, och mannen ansåg sig ej ens behöfva särskildt bedja om samtycke.
Schandorph trifs bra i stallet. Hans kuskar och drängar, vare sig de äro bottenärliga, rättframma karlar, som diligenskusken i »Et levnetsløb», eller de äro behäftade med en viss, kuskar tillhörande slyngelaristokratism, som den värdige »Povl kusk» i »Uden midtpunkt», äro skildrade på ett sätt, som mer än något visar, att den ådra af danskt lynne, som skapade Holbergs Henrik och Arv, ännu ej sinat ut.
Schandorph har gifvit ett helt galleri af sådana figurer. De båda vännerna i »Thomas Fris’ historie», smeden och den gamle bokhållaren, som berusa sig till sammans, gräla till sammans, tala om ungdomens kärlek, och till afsked för hvar gång sjunga en sång om lifvets glädje, gå nästan längst i det burleska. Fyllbulten i »Et oprør», som välter i smutsen utanför borgmästarns hus och sörjer öfver, att borgmästaren skall göra sig besvär för »et saadant snavs menneske som jeg er», och som anser sig kunna försaka en sup på förmiddagen, mot löfte att få sig ett helt rus på kvällen, är nästan lika frisk som murmästaren Kolbe, hvilken ställer till revolution för att roa sig. Och så garfvaren och poliskonstapeln i »En aftenpassiar»! Aldrig har Schandorphs förmåga att låta de stora idéerna blifva komiska genom att passera genom små hjärnor tagit ett mera humoristiskt uttryck. Och öfverst i samlingen hänger ett blekt kvinnohufvud, porträttet af Else, hon,
