Man får kämpa sig fram steg för steg. Och det är de svaga existenserna, som äro dömda att gå under. Men till dem hörde nu icke Strindberg.
1878 utkom emellertid ett litet häfte, som åtminstone i någon mån blef läst, och som också finnes bland de ungdomsarbeten, som äro inryckta i den ofvan nämda samlingen. Det var skisserna från Upsala, Från Fjärdingen och Svartbäcken.
Förf. till dessa rader mins mycket väl, hvilket mtryck dessa skisser då gjorde på honom. Det mesta förstod jag ej, emedan jag då varit för kort tid i Upsala, dels ock derför, att teckningarna egentligen torde träffa in på tiden närmast före och omkring 1870 och särskildt vis-à-vis en del satiriska utfall i den sista historien var jag mest benägen att instämma med veteranen på sjukhuset: »Insulterar du den store manuen? Vara är förnimmas. Det kliar i hjernan, när den stora tanken gör sitt intåg».
Saken var den, att här som på så många andra håll hade Strindberg brutit med traditionen, och hvar och en, som åtminstone för några år tillbaka kom till Upsala, sökte i början att betrakta lifvet därstädes på samma sätt, som han af historien och de äldres berättelser om sina ungdomsintryck trodde, att det var. Och följden var naturligtvis den, att Strindbergs skildringar syntes honom osanna. Upsala! Bara namnet var fullt af poesi. Det väckte en hel här af föreställningar om allt, som ynglingen drömde om. Det friska kamratlifvet, ungdomsglädjen och ungdomsyran, den oegennyttiga vänskapen, sökandet efter sanningen, alla de rika
