vyer, som lärdomens stad skulle öppna öfver världen — med ett ord, redan innan ynglingen kommit till Upsala, hade han lärt sig sjunga: »Svara mig Glunten på ära och tro etc.» Ty här ligger egentligen hemligheten, i hvad folk i allmänhet tänka om Upsala. De ha hört för mycket »Gluntarna» för att ej nästan uteslutande tänka sig Upsala som en stad, där glädjen och poesien (»Nu kommer våren, re’n vindarnas troppar» etc.) äro envåldsherskare. Och i det hela är det ej underligt, att man minnes Upsala med vemod. Ty hurudant det nu är, nog är det väl ändå vanligt, att ungdomsåren rymma mest glädje, och att de sedan därför, sedda med ålderns ögon, taga sig ut, som hade de gått fram i idel solljus.
Emellertid hade Strindberg här gifvit taflor ur Upsalalifvet, sådana litet hvar torde känna till det. Man har naturligtvis sagt, att han såg sakerna för mycket i svart. Jag vill ej nu inlåta mig härpå. Men jag frågar hvilken Upsaliensare som hälst, låt ock vara, att mycket på de sista åren förändrat sig, om ej »Inackorderingarna» existera, om skildringen af latinskrifningen eller begrafningen är öfverdrifven, om talen på nationen äro stort bättre än de anförda, om han aldrig sett någon gammal öfverliggare à la »svinet»i den sista historien, och om han själf aldrig haft sin lilla period »mellan drabbningarna».
Det, som gör dessa skildringar särskildt märkvärdiga, är, att här både stil och uppfattning äro fullkomligt »Röda Rummets». Och hvad som mest visar, hur riktigt Strindberg träffat tonen i sin tids
