Upsala studentkretsar, är den mängd mer eller mindre lyckliga skildringar af Upsalalifvet, som på sista tiden förekommit, men hvilka alla delvis eller helt och hållet gå i den riktning, på hvilken Strindberg visat vägen. Och eget är, att flere af de mest vällyckade partierna i »Röda Rummet» äro skildringar ur det studentikosa i våra dagar (Borg och hans kotteri).
Det mottagande, som kom Röda Rummet till del vid dess första framträdande, är ett slående bevis på, hur föga man tager hänsyn till ett arbetes förtjänster, så snart partilidelserna på det ena eller andra hållet fått en stöt. Jag vill ej tala om, att man påstod boken vara osedlig. Det har man sagt om Dickens och Thackeray lika väl som om Strindberg. Och det har ännu icke skadat någon af dem. Men här grät den dygdiga harmen värkliga krokodiltårar. Det var smuts — naturligtvis — och skandal. Jag har ej lust att citera de uttryck, som fäldes under den första hettan, och som — det måste rättvist erkännas — på sista tiden gent emot detta arbete blifvit betydligt modererade. Det löjligaste af alt var, att man började kalla Strindberg Sveriges Zola, och att man till och med ville veta, att han där hämtat sina förebilder.
Det enda sätt, på hvilket dylikt kan förklaras, är, att de herrar, som uttalade slikt, aldrig läst Zola, utan bara hört, att han skrifvit åtskilligt, som ej gick an att läsas högt för fruntimmer, och när det nu onekligen fins dylikt i Röda Rummet, helt hastigt och lustigt gjort den slutsatsen, att här var en produkt af det splitter-nyaste-nya, som
