Dramat har kommit till allmänheten i två omarbetningar, en på prosa, den äldre, som dock var den, hvilken blef antagen till spelning, en omarbetad, delvis på vers, som försedd med ett efterspel utkom i bokform, blef föga läst och förlåtligt nog äfven föga förstådd.
Jag säger förlåtligt nog och skall längre fram vid påpekandet af skiljaktigheten mellan de båda upplagorna söka motivera detta.
På ett egendomligt sätt har Strindberg begagnat sig af den historiska omklädnaden för att få rum för de tankar, han ville tolka. Men trots ett och annat faktiskt våld mot de historiska händelserna, har han dock gifvit oss en bild af reformationstiden, man får verkligen en idé om denna orofylda jäsningsperiod i och genom dikten. Ett och annat faktum må vara något godtyckligt behandladt, men de principer, som då stredo om herraväldet öfver världen, som ännu strida, och som kanske alltid skola strida därom, blifva lefvande för oss i och genom sina kraftfullt framstälda representanter.
Det djärfvaste greppet är, att Strindberg utfylt en lucka i uppfattningen af Olaus Petris karakter. Hypotesen är ej bekräftad af den historiska forskningen, må så vara, men den har åtminstone den förtjänsten att gifva en förklaring öfver hvad den vill förklara. Jag menar här Mäster Olofs bekanta förhållande till den mot Gustaf föranstaltade sammansvärjningen. Motivet härtill finnes i den ypperliga scen i tredje akten, där adelsmannen delgifver Olof Vesterås’ riksdagsbeslut och talar om de olika
