uppgift ligger en större, som också skall lösas, att därför den, som är apostel nu, i sin tur skall vika för en mäktigare, och att de världsomskapande tankarna behöfva tid för att skjuta växt. Deras första uppspirande skott kunna mejas af, men rötterna gå blott allt djupare i jorden, tills stammen skjuter upp, som blir till ett väldigt träd. Olof var en sådan där liten apostel som ej såg längre än till det värk, han själf hade att utföra. Gerdt har i sitt bröst något af alla tiders framtidssiande andar. Han var en af utposterna, som Ibsen kallar dem i »En Folkefiende.»
Förhållandet mellan Olof och hans mor är tecknadt med särskild finhet, kanske dock bäst i den senare upplagan. Det är i sakristian, innan Olof skall upp och predika för folket, som modern får veta, att hennes son är lutheran. Och som Olof säger till Christina: »hon älskade mig så högt, att hon endast kunde banna. Lit aldrig din kärlek blifva så stor.» Detta är Olofs hårdaste prof, och utmärkt är i den nyssnämda scenen motsatsen mellan modern, som till följd af sin uppfattning nästan förbannar sonen, när han vågar sitt lif för den nya läran, medan Christina just då lär sig att tro på honom, fast hon ej kan förstå. Hon frågar också: »Det är en stor och rättfärdig sak, du skall tala för?»
Olof.
Du vet icke?
Christina.
Jag vet blott, att den är större än kärleken till din mor. Är den?
