Olof.
Du såg det nyss!
Christina.
Då skall du gå upp!
Scenen vid moderns dödsbädd, där Olof
drifver ut munkarne, men själf tänder vaxljusen
kring hennes läger, är väl tänkt och konseqvent
utförd.
Däremot är förhållandet mellan Olof och Christina ej rätt klart, eller också erkänner jag mig gärna ej förstå, hvad författaren därmed velat säga. Olofs ombytliga, för att ej säga nyckfulla sätt emot henne förefaller stundom aldeles obegripligt, om man ock här och der tycker sig ana, att författaren hos Olof velat lägga ett slags fruktan, att kärleken skulle göra honom oduglig till sitt kall.
Hvilken af de båda versionerna är den bästa, är en fråga, som är svår att afgöra. Hvad som emellertid, för att nu upptaga en ofvan gjord antydan, gör den senare mera svår att sätta sig in i, notabene för en, som ej känner båda, är, att Gerdt i den senare omarbetningen fullkomligt trädt i skuggan. Så t. ex. har hela den stora scenen i 1:sta akten mellan Gerdt och Olof sammansmält till summa två sidor, hvaremot en del däraf här är förlagd till 4:de aktens slutscen. För öfrigt uppträder Gerdt blott i 3:dje akten, och i slutakten förekommer han icke alls. Hvad förf. velat säga genom denna figur, är förlagdt till efterspelet, en anordning, som ej är fördelaktig för sjelfva den dramatiska spänningen i stycket.
