Man uppger dock, att Topsøe sedermera känt sig mindre tillfredsstäld med denna sin uppgift, och säkert är, att de skildringar, hans böcker lämna oss af de ledande männen och de politiska situationerna, röja en stor benägenhet att följa människohjärtats sofistik och att — särskildt inom det nämda området — bakom de föregifna, oegennyttiga, storslagna motiven uppsöka andra af mera tvifvelaktig halt, hvarjämte flere af förf.:s älsklingsfigurer själfva stå tveksamma inför den frågan: »Gör en hederlig man bäst i att, fast han ser allt det humbugsartade, haltlösa och småaktiga, som blandar sig i hvarje mänsklig sträfvan, dock taga del däri och söka sig en värkningskrets efter måttet af sina krafter? Eller har han ej rätt att hålla sin person fri och som ovärksam åskådare ställa sig utanför det hela?» Denna själsstämning är redan 1867 framstäld i »Livsanskuelserne» i Langsted, och vi skola framdeles se, huru förf. i sitt förnämsta arbete »Nutidsbilleder» gifver svaret. Därmed har han ock — synes det — löst den fråga, som för honom själf i ordets egentligaste mening är en lifsfråga.
Den omnämde förf. i Illustreret Tidende har förträffligt karakteriserat denna period i Topsøes lif, när han säger: »Foreløbig blev T. politiker, og otte aar efter at han udgivet sine skizzer, var han redakteur af Dagbladet. Tilsyneladende var slaget vundet, og dog blev det i den forudgaaende skildring af Topsøes politiske virksomhed med fuldeste ret hævdet, at han ikke lenge følte sig tilfredsstillet. Det var skjæbnens ironi, at netop, som
