satirens vapen angripa en person, i hvad som gäller hans offentliga uppträdande. Ty i detta har han stält sig under allmänhetens dom och måste vara beredd på den. Men i sitt enskilda lif bör man vara fridlyst, för så vidt den satsen står fast, att en människas handlingar tillhöra henne själf, så länge hon ej kränker andras rätt. Det är detta, Strindberg ej respekterat. Och hvad angår de stötar, tvifvelsutan ganska känbara, som Strindberg själf fått emottaga, så har detta varit en sak, hvilken han bort från början ej blott förutse, utan äfven när angreppen värkligen kommo, vara man att bära.
Det fins bland Strindbergs ungdomsskrifter en för hela hans författarskap mycket karaktäristisk saga, hållen i fornnordiskt manér [1]. Det är den gamla sagan om askepilten, omsatt i en säregen form, han som ej fick vara med, när bröderna drogo i härnad, därför att ingen visste, hur stark han egentligen var. När han då gifvit sitt mandomsprof, sprang han i båten, och »draken blef rodd ut i fjorden för att komma till väder! —»
»Solen gick ned. Landet låg som en ljusblå rand bakom dem. Då hördes ett dån i luften.»
»Hvad är det? sad’ Ån och sprang upp.
»Det är vädret, som kommer.»
»Ha vi långt qvar?»
»Vi ska börja nu», sa Thore och lät hissa på.»
- ↑ Förf. anser sig böra erinra om, att detta skrefs, innan ännu »Svenska öden» utkommit.
