192
det till, så vet hvar människa, hurudan den literära satiren i alla dagar varit.
Men man gör sig skyldig till en betänklig sammanblandning af två vidt skilda saker, när man som hr Staaff i sin broschyr om Det Nya Riket söker försvara Strindbergs tillvägagående med nödvändigheten för en författare att, när han vill skildra värkligheten, taga förebilder ur lifvet. Detta sista är nu alldeles icke något, som har med detta arbete att göra. Hr Staaff talar om noveller. Men »Nya Riket» innehåller inga noveller. Från Scarron eller ännu längre tillbaka och ända upp till de allra nyaste skildrarne af modernt samfundslif kan man vara säker på, att de nog sett, hvad de skildrat, att de aktgifvit på lifvets minsta detaljer, i minnet inpräglat händelser och karaktärsdrag, som kanske oftast undgått andra, och sedan vid nedskrifvandet af sina alster öst ur den källa, deras eget lif skänkt dem. Men Strindbergs Nya Riket har icke allt igenom karaktärn af diktning. Det är personlig satir, och vid den torde man medgifva, att en viss försigtighet får iakttagas. Detta har nog hr Staaff gjort, men så i förbigående, att hela hans bok får utseende af en genomgående apologi, och det medgifvande, han gör på slutet, kommer som en ren öfverraskning för läsaren. På så sätt tjänar man ingen sak.
Den personliga satiren torde tills vidare få anses berättigad. Åtminstone få vi lära oss det, när vi läsa literaturhistoria, och det är knapt tänkbart, att ett undantag skulle behöfva göras för det 19:de seklet. Man har tvifvelsutan rätt att med
