Men det var ett misstag. Fru Edgren var densamma då som nu. Skilnaden ligger blott i den olika graden af fulländning. Fru Edgren gifver aldrig sig själf, när hon berättar. Det är ytterst egendomligt, att i ett arbete från hennes tidigaste år finna denna egenskap redan fullt utpräglad, och det är ännu egendomligare för dem, som tro, att man alltid är fyld endast af sig själf, när man är ung. Men nästan i alla förf:s yngre arbeten, kan man dock finna någon antydan om, att han eller hon tecknat sig själf, eller åtminstone med förkärlek uppehållit sig vid de »Stadier paa Livets Vej», som de själfva passerat eller ännu värre just hålla på att passera. De tre korta berättelser, af hvilka den lilla samlingen är sammansatt, äro eller förefalla ej att vara frukter af något genomlefvadt. De hafva uppkommit genom iakttagelse och reflexion. Fru Edgren visade sig redan där älska lifvet, sådant det är, utan tillsatser och utsmyckningar, älska det i alla dess underbara skiftningar eller enkla utvecklingsformer, och hon var då som nu återhållsam i meddelanden om sig själf. Man fick ej tillfälle att läsa mellan raderna.
Blott en gång har hon återkommit till en karaktär på ett sätt, som låter kritikern ana, att den legat henne själf närmare än hennes öfriga lifsbilder. Jag tänker härvid på hufvudfigurerna i hennes båda bästa dramer »Skådespelerskan» och »Elfvan». Båda dessa framställa konstnärsnaturen i konflikt med hvardagslifvet. Den ena är en blandning af koketteri, konstnär och kvinna. Den andra är ett barn med alla möjligheter slumrande
