outvecklade, för tidigt gift med en man, som ej förstod, att han begått ett våld på hennes lif genom att göra henne till sin hustru. I grund och botten äro de dock samma karaktär sedd under olika förhållanden.
Men eljest finner man ej förf:s karaktär i valet af personer eller ämnen, ej häller i bestämdt uttalade påståenden och sympatier. Ty hon delar jämt sitt intresse mellan de personer, hon skildrar. Hon tecknar ej en på de andras bekostnad. Hon väljer ämnen af ganska skiljaktig natur, och hon uttalar sig mycket sällan bestämdt om någonting. Hon endast skildrar. Så och så gestaltar sig ett förhållande i värkligheten. Hvad är rätt? Och hvad är orätt? Hur skulle denna konflikt lösas för att gifva en tillfredsställande lösning? Ja, det är något, som förf. ej inlåter sig att svara på.
Man kan sätta i fråga, om denna metod, som fru Edgren följer i sina skådespel lika väl som i sina berättelser, i längden är tillfredsställande. Man kan ju ställa spörsmål på många sätt. De mest innehållsdigra af fru Edgrens arbeten innehålla och sluta med spörsmål. Ibsen t. ex. framställer också dylika. Men genom den energiska rikedom på protester och antydningar af alla slag, som hans arbeten innehålla, svarar han i grund och botten vida mer, ger vida mer positivt, än alla dessa systemmänniskor, som” ej hafva någon ro, förr än de fått en formel, som för dem räcker till att säga A och O, där en annan ständigt ögnar ett bortom. Det torde väl icke vara någon oartighet att säga, att fru Edgren icke kan mäta sig med Ibsen i att
