förstår, alt hvad hans hustru har att genomgå, om hon någonsin skall kunna blifva lik honom. Berättelsen slutar med, att Ellinor dör. Därigenom blir frågan obesvarad, och som sagdt förf. har ej för vana att lämna svar. Hon gör det lika litet här som i »Skådespelerskan», »Elfvan» eller »I krig med samhället». Om hon ej lemnar någon i tvifvel om, hvad hon tänker angående »Aurore Bunge» eller »En stor man», är detta ju mindre underligt, då gåtan där just ej är synnerligen svår att taga parti i.
Det skrifsätt jag ofvan sökt skildra, beror på en egenskap, som man plägar beteckna med uttrycket, att »vår tid är analysens tid». Man har till och med börjat orda vidt och bredt om, att vi haft så mycken analys, att vi nu äro trötta på den och börjat längta efter litet syntes. Ja, det är möjligt, att man är trött på analysen och längtar efter något annat. Men då blir frågan, om denna trötthet icke innerst är en svaghet hos den trötte själf, som borde bekämpas. Ty i grund och botten hafva vi väl just ej haft så mycket af den varan här hemma. Hos oss är detta ganska nytt. Begäret att analysera är i stället att betrakta som en reaktion mot en föregående romantisk period. Och intet bevisar väl egentligen analysens nödvändighet så starkt, som att den är så allmän. Och hvad särskildt hvarje enskild förf. angår, så torde man få medgifva, att det skrifsätt hvar och en väljer är en mycket individuel sak, som endast kan besvaras af honom eller henne själf. Den, som kan, må säga något positivt. Den som det icke kan,
