fråga. Hon drager lugnt upp de olika sidornas gränslinier, visar motsatsen mellan två lägers ställning till samma frågor, tager upp alla svårigheter för och emot, är med ett ord rättvis, lägger sällan en personlig insats i vågskålen, utan lämnar afgörandet åt läsarens eftertanke. Hon håller framför alt läsaren vaken, vaken mer än varm.
Låtom oss som ett exempel dröja vid »Tvifvel», den sista af berättelserna i hennes första samling. Den är ej den förnämsta. Men den tjänar till att belysa detta sätt att gå till väga. Hon börjar med skildringen af kyrkan och predikanten, denne — man skulle kunna säga — hvardagsupplaga af Brand. Han föres in i det förfinade, något ytliga hemmet vid Trädgårdsgatan, där Ellinor och Tea uppväxt. Båda lika mycket tidens barn i fritänkeri och skepsis, Ellinor på alvar och Tea af lättsinne. Ellinor kommer att älska Adrian, och genom kärleken lär hon sig att tro, eller hon vill tro. Hon måste för hans skull. Det är samma psykologiska förhållande, som när Arla älskar Berndtson. Deras utvecklingshistorier äro rika på jämförelsepunkter. Men hela tiden är förf. objektiv i sitt sätt att skildra. Tonen i hennes framställning skiftar aldrig, vare sig hon talar om Adrian, Ellinor, Tea eller den unge målaren, som här representerar den egoistiska skönhetsdyrkan. Ellinor blir olycklig i sitt äktenskap, emedan ett helt föregående lif har större inflytande öfver henne än ett par månaders beslut och efterföljande inre arbete. Adrian blir olycklig, därför att han ej
