skildra ett förhållande, utan att annat än med lätta vinkar antyda för läsaren, hvad hon själf skulle vilja säga i frågan. Men hela skildringen är alltid så energisk, att hon vid behandlingen af en tvistig fråga nödvändigt tvingar läsaren själf att taga parti för eller emot, eller ock lugnt och säkert håller fram för honom den vid bedömandet af alla mänskliga förhållanden så sällan helt erkända sanningen, att man får tänka sig för två gånger, innan man afgör, när en annan handlat rätt eller ej. Fru Edgrens metod är som sagdt väsentligen analytisk. Hon utgår aldrig från en tes, som hon ville bevisa, och lägger ej in tendens i berättelsen. Hela hennes framställningssätt blir därför något reserveradt. Man känner på sig att hon är rädd för hänförelsen, som gör blind, när det gäller att döma. Hon väger sina personers handlingar på guldvigt, och hon aktar sig att lägga sina egna sympatier i vågskålen. Därför får läsaren sällan intryck af någon indignation från hennes sida. Jag vill därmed ej säga att hon saknar denna egenskap, blott att det ej fins plats för den i hennes skrifsätt. Hon vädjar aldrig till läsarens lidelse, sällan till hans energi eller känslor, men nästan alltid till hans reflexion. Detta är karakteristiskt för alt hvad fru Edgren skrifvit, och är en egenskap, som man kan urskilja både i hennes förra novellsamling och i de fyra pjeser från hennes hand, som utan angifvande af förf:s namn spelats på härvarande teatrar.
Hennes dramatiska arbeten röja ett ovanligt sinne for det tekniska äfven inom detta område, och detta blir så mycket tydligare, när man vet,
