att hon skref sitt första skådespel, utan att hafva varit på teatern. Undantager man »Pastorsadjunkten», som i det hela är ett svagt stycke, böra också hennes stycken, som man säger, i det hela göra sig utmärkt väl från scenen.
Och dock är äfven här hennes förmåga af karaktäristik det, som drager till sig lejonparten af intresset. Här liksom i novellerna. Och man bör tänka på bifigurerna för att rätt förstå, hvad en förf. förmår. I »Skådespelerskan» t. ex. hafva vi hela familjen, där den ende sonen för in sin fästmö, en skådespelerska, och familjens medlemmar karaktäriseras genom det sätt, hvarpå de mottaga henne, modern som är ond på sin son, därför att han trolofvat sig utan hennes vetskap, som redan vid första ögonkastet misstror den stackars fästmön, som förstår att bringa förstämning i hemmet, utan att säga ett ord, och som tål alt, utom grannarnas skvaller öfver svärdotterns uppträdande på en bal, och dottern, som är hennes afbild i miniatyr, som vanligt med unga pryda flickor mycket värre än sina egna mammor, och så lilla Agda, som ensam bär sitt lilla hufvud för sig.
Sällan har dock fru Edgren gifvit ett sådant galleri af mästerligt utförda porträtt som i novellen En bal i societeten, enligt min tanke den bästa af hennes hand, innan nu i våras hennes sista samling kom ut. Hur raskt och lätt och dock hur tydligt äro ej alla dessa personer karaktäriserade. Aurore Bunge, som talar om, att hon tänkt gifta sig med en konstberidare, Arla, som iakttager alt med förvåning, nyfikenhet och hemlig bäfvan, den
