trots sin samhällsställning, trots att hon är kvinna. Det är företrädesvis denna egenskap, som gjort hennes sista arbete, till hvad det är. Förf. har aldrig sagt så djärfva saker, aldrig gripit i ämnen, som det i den grad fordrat mod att framställa. Det är alltid innehåll i hvad fru Edgren skrifver, men denna gång rikare än förr. »Barnet» är en utomordentligt fin psykologisk bild. »Ett bröllop» erbjuder ett godt detaljarbete, men torde svårligen vara hämtadt »ur ifvet». Intressantast äro de båda öfriga berättelserna, »Aurore Bunge» och »I krig med samhället», lika mycket genom behandling och val af motiv, som genom sitt inbördes sammanhang.
De hafva nämligen båda utvecklat motiv, hvilka redan funnos i den förut nämda berättelsen »En bal i societeten». Bland de personer, som där presenterades för läsaren, förekom också en fröken Aurore Bunge, kokett, nyckfull, njutningslysten, något extravagant och mycket vacker. Man får också göra bekantskap med en parentes i hennes lif, när hon gifver vika för omständigheterna och i tre dagar blir en simpel fyrvaktares älskarinna för att sedan, som om ingenting hade passerat, återvända till sitt förra lif. Hennes mor understödjer henne i att ingå äktenskap med en man, som behöfver hennes pängar. Hon gifter sig, för att förseelsen skall kunna döljas, och prästen lyser välsignelsen öfver detta kristliga äkta förbund. Fru Edgren har aldrig skrifvit något mera fulländadt. Händelserna länkas märkvärdigt naturligt, och det sätt, hvarpå Aurore tvingas in i konvenansens stora maskineri igen, är skildradt så, att
