gamla damen, som snusar och säger »förbaskadt», statsrådet själf, som innan gästerna komma har ett litet halft religiöst gnat med sin mera fromma fru, den unga hustrun, som vid supén ser sin man rusig slå omkull champagneglaset och tyst för honom ut, och sist den fjortonåriga Gurli, den ypperliga Gurli, Stockholms-pensions-flickan par préférence, som läppjat litet på det förbjudna, som är stolt att vara älskad af »en man, en riktig man du», och som är genomlysten efter att få veta ändå mer, än hvad hon vet förut — dem känna vi alla. Särskildt är Gurli lyckad. Förf. har aldrig så förstått att taga en karaktär på kornet och i ett par drag göra den lifslefvande värklig. Här fins endast en, som är halfgången — förföraren. Han är romanfigur och ingenting annat. Han säger ingenting, som är onaturligt. Han gör ej annat, än hvad vi dagligen se och höra talas om. Och dock tro vi ej på honom. Han är ej framstäld, så att vi tvingas att tro.
Fru Edgrens sista novellsamling har emellertid varit ett framsteg, som är betydande. Den äger alla hennes föregående arbetens förtjänster, och dock utmärker den sig tillika genom något nytt. Det kan nämligen vara mycket, som säges, som är bra. Men det är icke alt, som det ligger vigt på, om det blir sagdt eller ej. För den, som visat sig äga välde öfver det tekniska, gäller det ock att använda denna teknik till något värkligt godt. Det gäller att välja motiv, och vid det valet visar det sig ofta, att det äfven fordras mod för att äga talang. Fru Edgren har visat sig äga detta mod,
