Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/230

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
211
A. CH. EDGREN, F. LEFFLER.

som hälst, och Arla blir lika dogmatisk i sin nya tro, som hon var det i den gamla.

Hela det följande är blott en undersökning af, om det är möjligt för en kvinna — eller rättare om det var möjligt för Arla — att blifva lycklig i detta slags förhållande. Hon älskar Berndtson, men denne är en för kritisk och ideelt anlagd natur för att vara nöjd med att blifva föremål för afguderi. Och han finner att han egentligen älskat Arla mer, när han trodde henne oåtkomlig, än sedan hon blifvit hans. Därtill kommer att han är svartsjuk på hennes föregående och på ett oädelt sätt förebrår henne, att hon ej kan glömma sina barn. De komma hem, och nu uppstå alla dessa oundvikliga slitningar mellan Arlas känslor som maka och som mor. Berndtson förstår ej detta. Han vill ej veta af att — en människa må hafva hängifvit sig aldrig så helt åt något nytt — det dock alltid måste finnas någon vrå inom henne, där det gamla lefver kvar. Ty det, som växt in med vårt väsen, kan långsamt utplånas, men aldrig häftigt ryckas bort. Det fins kanske också mycket, som aldrig kan ryckas bort. Vändpunkten inträffar vid Arlas förste mans död. Då vill Berndtson resa ut igen för att få arbeta i ro. Han ber Arla följa sig, och hon svarar: »Kan jag lemna mina barn?» Då reser han ensam. Båda känna, att de ej längre äro något för hvarandra. Han lofvade att komma åter om någon tid, men ingen hoppades mycket af detta återseende. »Det förflutna var dödt — hvad framtiden kunde bygga upp, var osäkert».

Fru Edgren har här skildrat ett äktenskap,