Hoppa till innehållet

Sida:Ur samtiden (literaturstudier).djvu/240

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
221
HARALD MOLANDER.

det är icke så svårt att göra sig fri från ett gammalt, så länge det blott gäller att resonnera. Det blir värre, när det gäller att handla i öfverensstämmelse härmed. Då blir det lätt dessa tusen osynliga trådar, som omärkligt fjättra oss, hvilka fälla utslaget.

Därför tvekar Romilov att sända sin dotter i elden. Därför sitter Folenko och fantiserar, när han borde tänka på minan. Därför vill Natalija ej, att minan skall springa, när det gäller hennes far. Därför får hon i sin ångest i femte akten en frestelse att rådfråga korten och kan ej slita sina ögon från Kristusbilden på väggen. Därför utropar också Dmitrijev sitt förtviflade »Du», när han får veta, att Tatijana är den, som mördat hans far. Öfver alt är det gengångare från ett i reflexionen skenbart öfvervunnet fordom, hvilka vakna till lif. Det är detta, som visar, att vi hafva med människor att göra och ej med abstraktioner.

Som sagdt — de ledas ej enbart af »idéer». Personliga motiv gripa in. Romilov vill hämnas sin ära på det höga onämda föremålet för attentatet. Tatijana har kastats in i revolutionen, emedan hennes man blifvit piskad till döds, och det är kärleken, som lärt Natalija att sätta sitt lif som insats för ett högt mål.

Nå än Dmitrijev? Hvad söker han som revolutionsman? Jo, hans utveckling är litet mera egendomlig och dock, kanske just i våra dagar, ej ovanlig.

Boris är son af en kejserlig ämbetsman. Han har i sin barndom varit sjuklig, hans ungdom har