friheten med brott. Därför slår som en blixt ned öfver honom den upptäckten, att Natalija tillhör de revolutionära. Ty han själf famlar, går som i feber sökande efter något att gripa till för att få ett värk att utföra, som han helt kan offra sig för. Därför behöfver han blott underrättelsen om, hvem fadern egentligen varit, att hans far varit den, som gjort sig skyldig till de värsta grymheterna mot folket, och att han därför blifvit mördad — för att med lif och själ förklara sig vara revolutionär. Då är tviflet inom honom slut, han ser blott en snörrät väg för sig, och han går till värket utan att se hvarken till höger eller till vänster.
Men hvad han söker, när han kastar sig in i revolutionen, är sin egen personlighets räddning. Och det är detta, som gör honom, ej blott till en frihetshjälte, utan till en modern sådan. Ty det fins intet drag, som mera är karaktäristiskt för nutiden än detta medvetna sträfvande efter att hålla sin egen inre människa upprätt. Därvid kan mycket blifva medel, som kanske borde vara ändamål. Frihetens sak blef ett sådant medel för Boris. Det var hans tragiska märke, och detta är ett modernt sådant.
Om själfva stycket har mycket blifvit yttradt, och det torde kunna förutsättas såsom tämligen bekant. Men icke sant — det företer en bjärt kontrast till »Rococo»? Vi hafva «ej på länge på vår kungliga scen sett ett stycke så mättadt med lidelse, där de stora passionernas kamp varit så envåldsherskande. Det gör i det afseendet knappast intryck af att härröra från samma person som
